För ett år sedan

För exakt ett år sedan, hade jag oerhörda värkar som började komma allt mer regelbundet. Toffe och jag tittade på The voice Sverige, och värkarna var då så brutala att jag fick stiga upp ur soffan med jämna mellanrum. Endå så trodde jag in i det sista att det var falskt alarm, att om jag bara gick och la mig så skulle värkarna avta. Jag uppdaterade bloggen 22.46 den kvällen och jag skrev att ingen bebis var på gång, vad jag visste om. Hah, sex timmar senare hade jag honom vilande på mitt bröst. Det var antagligen vid 12-snåret, när jag ringde till bb och berättade läget, som det gick upp för mig att förlossningen var på gång. Endå kunde jag aldrig tro hur snabbt det väl skulle gå. Till bb kom vi in, efter att vattnet hade gått, vid 3-tiden. Två timmar senare fick vi vår efterlängtade.

Imorgon firar vi det bästa som någonsin hänt i mitt liv, vårt liv. Vår älskade son fyller 1 år, och jag kan inte förstå vart tiden har flugit iväg. Känns som igår när jag vankade in till bb, med värkar som kunde döda. (kändes det som iaf). Jag skulle göra mycket för att få uppleva natten till 3 mars igen. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv, men att få känna den känslan, när man får sin nyfödda son, som så länge bara funnits i magen, i ens fantasi och tankar, upplyft på sitt bröst. Det är en känsla så obeskrivlig. Som bara en mamma vet hur känns. Oj, om jag skulle få uppleva den igen.

Imorgon kommer dagen bara att handla om Leon. Paket, tårta, pussar och kramar i överflöd kommer han att få! Underbara, älskade pojke. Tänk så stark den kärlek man känner för sitt barn.