Allt började med att jag kände av sammandragningar (lite mer än vanligt) på fredag eftermiddag. Men eftersom jag från och till har haft en del sammandragningar var det inget som jag reflekterade över, utan tänkte att det var vanliga sammandragningar. Vid 20-tiden badade jag och Toffe bastu och jag kände att sammandragningarna/värkarna började komma tätare. Vi tittade sen på The Voice Sverige och jag fick ibland stiga upp när en värk kom eftersom de började göra rätt ont. (Ännu här trodde jag att det var falskt alarm. att det skulle ge med sig sen när jag gick och lade mig). Jag gick och fixade här hemma för att sätta tankarna på något annat. Bland annat hängde jag upp en tvättmaskin, städade lite i köket osv. :P
Vid 23.30 tiden började vi skriva upp när varje värk kom för att se ifall de var regelbundna. De visade sig att de kom med ca 5 minuters mellanrum, och vi klockade en timme framåt. När jag märkte att de kom med 3-5 minuters mellanrum ringde jag till bb. Där gav de mig rådet att ta en varm dusch samt ta en panadol, avvakta och så småningom börja komma in till bb. Det var först då jag fattade på riktigt. Nu var det på gång! Förlossningen hade startat på riktigt.
Efter att jag duschat gick vi och la oss. Varje gång jag fick en värk var jag tvungen att stiga upp och gå ett varv i lägenheten. Det började göra riktigt ont nu. Jag hann få tre värkar, och Toffe hann sova 15 minuter så gick vattnet. Okej, nu åker vi in till bb! Klockan var nu 02.30. Vi tog det lugnt, packade några småsaker, inväntade svärmor som kom för att hämta Zack och körde sen iväg till bb. Jag minns att jag sa till Toffe att det ska bli så spännande. (och han förstod inte hur jag kunde känna mig så lugn. ;) ). Halvvägs påväg fick jag en värk som gjorde så ont att jag var tvungen att spy.
När vi kom till bb, togs vi emot av barnmorskan som jag hade pratat med i telefon. Hon satte mig i CTG-kurva och småpratade. För varje värk jag fick skulle jag ha velat stiga upp, men kunde inte när jag var fast i CTG. Jag skakade på huvudet och tänkte att dethär kommer aldrig att gå. Jag tänkte att jag inte skulle klara det. Toffe försökte blanda bort mig genom att prata om vilket mellannamn vi skulle sätta åt pojken. :) CTG visade att hjärtljuden var bra, men sammandragningarna registrerades av någon anledning inte. Ett urinprov togs och när jag tog det märkte jag att jag hade börjat blöda. Efter det fick jag lägga mig ner och barnmorskan undersökte mig, och konstaterade att jag var öppen 9 cm (!) Oj, vilken lättnad! Jag var rädd för att hon skulle säga att jag bara var öppen en 2-3 cm.
Nåja, förlossningskläder på och iväg till förlossningssalen. Jag hade så ont. Det kändes som att jag skulle falla ihop varje gång jag fick en värk. Toffe hjälpte mig att hållas på fötter.
CTG sattes på och jag uppmanades att andas. En gungstol erbjöds men jag sa att jag omöjligt kunde sitta. Det tryckte på något oerhört nertill. Lustgasen kom fram och efter att ha försökt andas in en gång i den la jag bort den. Jag sa att den inte fungerade!
På något vis kunde jag lägga mig ner. En värmedyna sattes på magen och jag fick göra ett nytt försök med lustgasen. Och oj vilken lättnad när jag kom underfund med hur jag skulle andas! Plötsligt blev allt så mycket bättre. Jag kände hur jag blev lugn, visst kände jag av värkarna men jag tänkte inte så mycket på dem utan kunde bara fokusera på den magiska lustgasen som fick mig så avslappnad. Allt som sades runt om mig brydde jag mig inte mycket i utan för stunden fanns bara jag och lustgasen. Jag sa i något skede åt Toffe att en sånhär måste vi skaffa dit hem.
Sen hade det kommit in en till barnmorska och en praktikant. Nu var jag öppen 10 cm och skulle börja krysta. Jag var osäker på hur en krystvärk skulle kännas, och uppmanades att vänta, att jag skulle känna av när de kom. De började komma och jag krystade. Barnmorskan sa att hon ser huvudet. Hon sa att barnet har ljust hår och jag fick känna på huvudet. Jag krystade och krystade. Barnmorskorna och Toffe uppmuntrade mig. Toffe var till ett jättestort stöd, skulle inte ha klarat det utan honom. Likaså var också barnmorskornas peppande till stor hjälp! Efter endast 7 minuter av krystande var vår pojke ut, barnskrik hördes och jag började gråta. Klockan stod på 04.47. Det kändes så otroligt skönt! Nu var det över. En liten, liten Leon lyftes upp på mitt bröst och det var en så mäktig känsla att det inte med ord går att beskriva. Det absolut bästa jag varit med om. Jag hade blivit mamma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar